Klagar du på att gå till skolan? De kämpar för sitt liv varje dag. Går du på diet? Det är de sista de tänker på. Klagar du på skolmaten? De har inte ens mat hemma. Tänk på alla matrester du slänger. De äter de gärna. När du tror att… Du inte har de senaste skorna eller den senaste mobilen. Är trött på skolan eller att ditt liv kunde vara bättre. Tänk då på de här bilderna, för de här barnen lever troligen inte idag…                                                                                                                                           (Youtube)

Jag sitter och skriver på en dator. För mig är mat en självklarhet. Diskmaskinen rullar för fullt. Jag irriteras lite på ljudet. På andra breddgrader sliter många hårt just nu för att få mat för dagen. Små barn arbetar medan jag suckar när jag MÅSTE laga mat. Dag in och dag ut arbetar de små barnen, andra prostitueras eller är barnsoldater.

24 000 barn i världen dör varje dag på grund av fattigdom! Det är en sjuk siffra som vi inte kan förstå! Och där slog en bomb ner och 24 000 människor dog, nyheten blir nästa stora världsnyhet, men de 24 000 som dör varje dag, vad händer med dem!? Världen har blivit segregerad och skillnaden mellan fattig och rik är gigantisk. De rika ger inget till de fattiga. I dagens samhälle finns inte några Robin Hoodar som springer runt och hjälper till.

Möjlighet att hjälpa till finns, men folk tar det inte på allvar. Galor anordnas ofta för att samla in pengar och du kan sms:a på 10 sekunder för att skänka mat till ett barn, det går snabbare än att ta en bild att ladda upp på Instagram.

Jag lever i en värld som aldrig kommer bli jämställd, där orättvisa finns utanför dörren. Jag kan inte hoppa in i en rymdraket och lämna planeten. Det är här, på jorden, som jag och du lever. Tillsammans kan vi göra skillnad och förändra, men vi måste då våga släppa taget och våga offra något för någon annan. Vi kan inte stirra oss blinda längre och se ett ”happy ending” på allt, för om ingen gör något kommer inget att hända!

Money can´t buy us happiness, som man brukar säga. But money can save lives.

-J

Alkohol. Många unga förknippar alkohol med något roligt, bli flummig och våga ta risker. Fine, jag förstår, alkohol smakar säkert gott. Att kunna ladda upp bilder på diverse sociala medier är säkert jättekul, få lite kommentarer. Men är det egentligen så kul att bli som en annan person, inte vara sig själv? Bli bakfull, må illa? Att ångra saker man gjort, få ångest?

Även fast forskningar visar att ungdomar som erbjuds alkohol hemma dricker mer än ungdomar som inte bjuds på alkohol,fortsätter föräldrarna att bjuda sina barn. "Men jag är rädd att han ska dricka hembränt eller smuggelsprit om han inte får alkohol av mig.” Något har blivit snett när föräldrar börjar resonera så här! Det måste ligga i föräldrarnas intresse att sätta upp gränser och konsekvenser redan från början! Om inte vuxna vet vem ska då veta?

Vuxna är ju bra förebilder också, eller inte... Många barn och ungdomar lever med vuxna dricker på tok för mycket! Vuxna som är alkoholister! Vuxna som förstört sina liv! Att som ung sitta och vänta på att mamma och eller pappa ska komma hem, om hen kommer hem, är något jag aldrig vill uppleva.

Det är något jag kan komma på mig själv med på kvällarna. Här sitter jag med en chips skål och min familj medan exempelvis Anna i Skåne sitter bredvid sin familj med 5 vinflaskor på bordet. Samtidigt springer 14 åriga Lena ute full på gatorna i Luleå.

Det är fruktansvärt att alkohol har blivit till en livsstil. Att man ska dricka för att vara "cool". Att vuxna bjuder sina barn på alkohol. Att så många råkar illa ut. Att folk dör på grund av alkohol. Att barn ens ska behöva leva med föräldrar med missbruk...

Tro det eller ej, MEN man kan ha det kul utan alkohol! 

-J 

Äter du, kallas du tjock. Äter du inte, kallas du anorexiabarn.  Dricker du, kallas du alkoholist. Dricker du inte, kallas du för feg. Om du röker kallas du för ”cool”. Röker du inte, kallas du för nolla. Har du sex, kallas du för hora. Har du inte sex, kallas du för tönt. Använder du smink, kallas du för fjortis. Använder du inte smink, kallas du för ful. Hur fan ska man kunna vara sig själv när alla ändå klagar på en?

(Facebook)

Samhället idag, som jag lever i, är en plats där folk ständigt döms. Varför är det så? Vem har sagt att det är fint att vara smal och brun och vem har sagt att motsatsen är ful? Samhället idag består, till viss del, av saker som liknar normer och det ända vi gör är att rätta oss efter dem. Ytters få människor vågar vara sig själva till 100 % och jag förstår dem. Hur ska man våga vara sig själv när allas dömande ögon alltid är riktade mot en och man har ingenstans att ta vägen.

Jag tycker människor som vågar vara sig själva är modiga och de som bara följer med strömmen är fega. Det är klart att man inte alltid kan vara sig själv. Det sägs att man har nio personligheter och vi har säkert flera, men det är inte riktigt det jag menar. Det är klart att alla kan agera på olika sätt i olika situationer, men alla är inte sig själva när de gör det och det är det jag menar. Folk som bara instämmer och håller med vågar inte vara sig själva och hur dumt är inte det. Det är klart att ni har rätt att tycka till, ni måste bara våga. Det är klart att det kan vara läskigt och att folk kommer att reagera, men vem bryr sig. Det är bara att komma ihåg att era åsikter är lika mycket värda att höras som alla andras. Om du är en sådan person som bara följer efter och trycks ner av ”ledaren” i ditt gäng, sluta vara med dem personerna då. De är inte värda din tid och de är inte riktiga vänner om de inte hjälper dig som har svårt att ta plats, på rätt sätt förstås.

De som vågar vara sig själva ser jag upp till. Jag skulle själv vilja säga att jag är självsäker och inte bryr mig om vad folk tycker, men det gör jag. Jag skulle inte säga att jag inte är självsäker, men jag tvivlar ibland jag på mig själv. Jag vet att alla tvivlar på sig själva ibland, men man måste tro på sig själv och då löser sig nästan allting. Om du tror på dig själv, tror andra på dig, för vem ska tro på dig om inte ens du själv tror på dig. De som vågar vara sig själva verkar lyckligare enligt mig. De bryr sig inte om vad andra tycker och gör som de själva vill. Det borde alla ta efter, för varför göra livet svårare än det är. Om ni inte behöver passa in, göra som alla andra och tycka som alla andra är ni ju fria. Det är klart att man fortfarande ska bry sig, ta hänsyn och ha respekt, men med lättare regler.

Så som avslutning vill jag bara säga att ni som tror på är själva fortsätt med det för det kommer ni gå långt med och ni som inte tror på er själva, börja göra det. Det är bra att vara självsäker, men kom ihåg att det är bara ni som kan ändra på det och våga ta klivet ut över klippan.

-N

Fördomar är något som jag tror att alla människor har. Antingen mer eller mindre. Vissa har nästan läskigt mycket fördomar om grupper i samhället som man drar över en och samma kam. Tydligen är det så det ser ut i dag och jag skäms å deras vägnar. Jag är helt övertygad om att alla har fördomar, däremot tror jag det finns många som inte är medvetna om att de faktiskt har de, just för att man inte riktigt vet var gränsen går.

När vi går runt på stan och ser en person får vi direkt upp en bild av hur personen är, endast baserat på hur den ser ut eller vad den gör, detta är för mig en fördom. Även om vi nästan inte tänker på att vi faktiskt tänker, har vi redan skapat oss en fördom. Det här gör jag hela tiden, och jag har förstått att jag inte alltid tänker på det. Men så länge man inte yttrar sig om vad man tänker tycker jag inte att det är ett stort problem. Även fast det är hemskt att det ska behöva vara sådär.

Jag tror att många av våra fördomar beror på den där regelboken, den som återkommer i så många sammanhang när det handlar om hur man ska vara och inte vara. Jag undrar verkligen vem det var som skrev den. Antagligen kommer författaren aldrig ge sig till känna. Kanske är det inte en person, utan vi människor tillsammans som skapat bilden av hur man ska vara. Jag vet inte. Jag kan sitta hur länge som helst och tänka på detta, men ett svar kommer jag nog aldrig att få. Det enda jag vet är att jag hatar den där boken.

Vi skapar oss en egen bild av människor, som tar lång tid att rubba. En skanner i hjärnan som analyserar varenda människa. Varför kan inte alla få vara ingen, nästan osynlig. För det är så det är. Innan man lär känna någon ser man faktiskt inte personen, inte på riktigt i alla fall, den är osynlig. Det är inte för än man har lärt känna människan som bilder träder fram. Om det nu är så, varför måste vi människor alltid måla den bilden själva, åt någon annan? Låt istället personen få skapa en egen bild, som visar hur den vill bli märkt. Släpp i stället penseln och spara färg till ditt eget porträtt.

-E